Flord

Världens bästa helg. Utan tvekan, alla kategorier.

Fredag: Kräver som sagt inte så mkt för att bli lycklig. Öl och en söt tjej gjorde fredagen.

Lördagen, kanske den bästa dagen någonsin;

Vi åkte med morsan upp till Britt jag o Natta, käkade en pizza och drog ner mot centralen för att möta upp Kalle. Vi gick till nån pub och drack några öl i väntan på att klockan skulle bli halv 8. Vi tar tunnelbanan till globen knallar in på annexet o sätter oss där o tar en öl, men går rätt snart fram så vi får skapligt bra platser långt fram.

Då kommer dem. Anathema. När dom drar igång med Fragile Dreams känner jag hur tårarna kommer, inte så att jag gråter, men inte långt därifrån. Det var precis så jävla tokbra som jag hade hoppats på, tyvärr alldeles för kort. Dem körde i ca 45min och dem drog faan ner mer jubel än vad PT gjorde på de dryga 2 timmar de körde. Efter Anathemas spelning satte vi oss o drack öl, och jag o Kalle ställde oss o lyssnade lite på PT när de drog i gång. Vi stog ganska långt till vänster, och helt plötsligt ser jag Anathemas gittarist går förbi, så jag går fram o skakar hand med honom o tackar för en kanonspelning. Han säger "Tack very much" o garvar åt mig :). Vi beslutar oss för att leta upp Natta, och ringer henne, hon är ute o röker o ber oss komma till ingången. Hon kommer indragandes med nån kille jag först inte känner igen, jag o Kalle står o snackar om nått så jag tittar inte så noga. Natta säger, "Ska du inte hälsa?" o då ser jag att hon har "raggat upp" Anathemas basist! Jag står bara o gapar, och han sträcker fram handen o säger nått, hej, typ, och skrattar åt mitt ansikts uttryck. Jag insisterar att få bjuda honom på en öl o snacka lite skit, och det är helt ok säger han. Vi går bort mot baren o tar ett bord, jag går o köper några öl. Deras syntkille kommer över när han ser oss, och lite annat folk i deras crew, så vi blir ett gäng till slut. Vi hinner inte sitta så länge innan det kommer över 2 killar, varav jag tycker att jag känner igen den ena. Det visar sig vara min gamla kompis Martin Bohman, vi har inte sätts på 16 år! Han jobbar på Bandit Rock nu för tiden, så han är hårdrockare på heltid, och hans största idoler? Anathema! Helt jävla otroligt. Han jag o Jamie (bassisten) står o snackar om allt möjligt, det visar sig att han är uppväxt tillsammans med Lee Dorian, Cathedrals sångare, vi snackar om Paradise Lost, tja, musik i största allmänhet. Jamie var snart tvungen att dra, de skulle börja packa för att dra till Oslo.

Jag, Kalle, Martin och hans kompis bestämde oss för att dra ner på stan o ta en öl, så vi drog till ett ställe som hette medusa. Vi tog några öl där, Martin blev skitfull o drog hem, så jag o Kalle gjorde samma sak. Vi tog en taxi, men idioten som körde oss visste ju faan inte vart vi skulle, så vi fick gå sista biten, vilket gick sådär i fyllan o villan.